Fortsätt till huvudinnehåll

Var positiv!

Fördelen, om man nu ska vara sådär himla positiv, med ett barn som går upp i ottan,
eller strax innan ottan.
Är att det blir nybakade bullar i någon form på morgonen.
Nackdelen är att man oftast får äta dem själv. 
För resten är sjusovare..
Idag blev det grova scones. 
Finfint.
Om man nu ska vara sådär positiv som sagt. 


bild lånad från sportamore

I måndags insåg jag, när jag sprang blodomloppet, att mina capri-tights var för stora.
Gott om tid tänkte jag.
Staun är ju full av sportaffärer.
Mitt enda krav var att det skulle vara kompression i dem. 
Men det är det ju i nästan alla.
Trodde jag.
Visade sig att inte ett enda par fanns att uppbringa i hela staun. 
På onsdagen insåg jag att jag måste beställa ett par.
Lite i sista andningen eftersom de då måste levereras på torsdagen.
Men. Sportamore fixade det efter ett samtal.
Väldans bra service om du frågar mig. 
Och positivt på riktigt. Utan ironi ens. 

Just det. Startnummer 49149 på lördag. 
Heja som tusan.
Det behövs.


Kommentarer

  1. Woop Woop! tyvärr kan jag inte stå å vifta längs banan i år. Men hoppas foten håller å hejja hejja dig!

    SvaraRadera
  2. Mmm, vad gott med nybakat på morgonen. Jag önskar ibland att jag inte var en sjusovare. ;)

    Lycka till imorgon Tess och jag håller tummar och hejar allt vad jag kan.♥

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  3. Inte kul när de små vaknar så tidigt. Den tiden är förbi här, men nu tror jag åldern på mig själv gör så jag vaknar supertidigt,
    inte kul det heller! Tyvärr är jag inte lika duktig som du med att baka på morgonen!
    Lycka till i helgen!
    Kram Helena

    SvaraRadera
  4. Tidiga morgnar har vi oxå och skulle de sova länge infaller det alltid den dagen man ska iväg tidigt och måste väcka dem...

    Lycka till! Heja heja!!!

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  5. Så gott med nybakat! Och stoooort heja till dig inför loppet!!!! :))

    Kraaaaaaam aka

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …