Fortsätt till huvudinnehåll

Trädgårdshjälp


Tre dagar var vi borta.
Vad hände?
Trädgården ser ut som ett rapsfält.
Underbart tycker jag som kommer från Skåne, som saknar rapsfälten varje vår.
Problemet är bara, när man tittar närmare.
Så ser man att det är maskroser.
Det är banne mig inte alls lika mysigt.
Igår fick jag hjälp i maskrosfighten av Lilla O.
Först sprätte han upp lite maskroser och körde iväg i sin skottkärra.
Gulligt så att man nästan dog.
Sa: "mamma. Vi gilla inte maskjose. Ja fixa det."
Sötnöten.
Sen lånade han sekatören. Jag vet att en 2.5 åring inte ska det.
Men nu blev det så.
Och alla tulpaner blev avklippta. SnippSnipp!
"Mamma. Bommona va vissna." 
Jahapp. Där ser man.
 Givetvis behövde han vatten.
Det hör liksom till.
Ser ni på bilden vad som håller på att hända?
Ser ni bulan på slangen?
Förstår ni också att den lossnade sekunden efter och Lilla O blev dyblöt?
Och inte alls speciellt glad.
Då är det mycket mycket svårt att inte gapskratta.
Trots att man själv blev precis lika dyblöt.

(Lilla O har som vanligt valt kläder o skor själv. Tror han blir modeguru...)

Kommentarer

  1. Mysigt att fixa i trädgården!

    SvaraRadera
  2. Konstigt att just maskrosen ska vara så ratad som växer så bra överallt och är gul och fin - fattar inte varför man inte ska gilla just den blomman. Bra med lite trädgårdshjälp iaf ;)

    Kram ullis

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …