Fortsätt till huvudinnehåll

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen. 
Hela familjen faktiskt. 
Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad. 
Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss. 
Kanske en grå industristad. Typ. 
Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat. 
Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med. 
Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.

Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 








Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet. 
Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka.
Vad finns det då att göra i Dublin för barn?
Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen.
Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv. 
En uppsjö med mer eller mindre märkliga fordon finns i staden.
I Stephen Green, en central park, finns en stor fantastisk lekplats med klätterställning för olika åldrar.
Bredvid ligger också Grafton street. En av shoppinggatorna. Kan ju vara bra att känna till..
(och ja, shoppingen var väldigt bra! Ändå köpte jag i princip bara barnkläder. Men billigt som tusan!)
Dublin Zoo. En jättefin, välskött och fräsch djurpark inne i Dublin. Tipset är att gå dit när de öppnar, för Dublinarna verkar inte vakna förrän på eftermiddagen, då det var lååång kö.
De flesta restauranger gillade barn. Det fanns tex alltid riktigt bra barnmenyer.
Två av ställena var så förutseende att barnen vid målarböcker och kritor.
Därmed var middagen räddad. Serverar man dessutom god mat. 
Då går man rakt ini småbarnsmammans hjärta.
Tips på såna smarta ställen är: Elephant and Castle och The Church (som är en gammal kyrka, väldans coolt)  
Väldigt god mat fick vi även på The Italian Corner. Dock utan målarbok :)
Och Half moon hade de godaste crepesen jag ätit!
På Keoghs kan ni fika på en muffins och scones i miljarder smaker. Mycket billgare än en personsfikan hemma.

En stad jag faktiskt vill återvända till. 

Kommer ett inlägg imorgon eller så, med lite bilder jag bara måste visa därifrån.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …