Fortsätt till huvudinnehåll

Det där varvet


Tänka sig. Jag överlevde.
Jag höll ett ganska jämnt tempo hela loppet igenom.
Så himla svårt när man inte sprungit det innan och inte vet hur banan ser ut alls.
Men jag är nöjd. 1:54:50 blev sluttiden. 
Taggad för nya utmaningar och fler lopp!



Belöningen efter loppet blev en banan jag inte orkade äta. 
Och ett kexchoklad. Som jag magiskt nog orkade äta.
Märkligt.
Jag och kusinen firade med en halv lakritsstång vars på bussen tillbaka till hotellet.
Självklart blev det skumpa. Och Gothias räkmacka.

Ni får nöja er med några instagrambilder.
För kameran gillade Götet så mycket att den bestämde sig för att stanna kvar.
Vi hoppas den snart kommer hem igen


Just ja. Anmäld till nästa år.
Lika bra liksom


Kommentarer

  1. Vad grym du är vilken superbra tid - grattis grattis och gott med den där räkmackan efteråt ;)

    Kram Ullis

    SvaraRadera
  2. Bra jobbat o heja dig vilken bra tid. Väl värd både skumpa, räkmacka o kexchoklad. Kramisar Tina

    SvaraRadera
  3. Heja heja, rackarns va bra du är!!! Och kexchoklad har liksom alltid den där konstiga förmågan att slinka ner :)
    Kram Monica

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.

Det där med att hänga i fjällen första dagen

Så är vi då i fjällen. Med blå himmel. Strålande sol. Ja och kallt så klart. Osäkert hur kallt. Våra tre termometrar spände över -3 till -20. Liften rapporterade -24. Vi nöjer oss med frysa-tårna-kallt. Men det är en utmärkt ursäkt till varm choklad. Med vispgrädde såklart. Eller sprutgrädde rättare sagt.


Fjällen är fylld med alldeles lagom mycket folk. Det vill säga i princip inga. Det enda orosmolnet är att det är ett helt gäng danskar på plats. Och alla vet hur det brukar gå med danskar i skidbacken.
Förhoppningsvis håller de sig i pisten. För där är tydligen inte vi. Nej vi är i skogen vi. Och svänger som galningar för att försöka undvika träden. Och hoppas att det inte ska ligga ett barn bakom nästa kulle. Och om det gör det så låt det vara ett av mina och inte någon annans. Så himla svårt att förklara.
Men vi har kollat så att alla skidor löser ut som de ska. Det är ju bra det.