Fortsätt till huvudinnehåll

Äventyrsdag i solen

Idag tog vi i ordentligt.
Två föräldraupptagna mammor. Två 2.5 åringar. 
Två bebisar. Två dubbelvagnar. 


Två tågresor. 
Där halvportionerna fick följa med konduktören och titta hur lokföraren körde tåget.
Ibland är kollektivtrafiken fantastisk! 




Parkhäng. Ankmatning. Lekplats. Lunch. Fika.
Det samlade vi-är-så-bra-föräldrar-poäng i högar.


Vi åkte alltså tåg till Ronneby. Hängde i underbara Brunnsparken i strålande sol.
Och åt på fantastiska Mandeltårtan
Något man INTE får missa om man är i närheten.

Lilla O försökte charma till sig en chokladboll till fikat. 
Jodå. Det gick vägen. Så klart.

Mamman passade på att äta en chokladtårta. To-die-for. 
Ljuvlig är ordet.


Jag har sagt det innan. Inredningen på Mandeltårtan är fantastik.
Därför måste jag visa er lite fler bilder. 
Det är underbara tapeter och kolla den coola lampan som är DIY! 
Inte alls en dum idé!

Det bästa. De har ett lekrum.
Underbart.
Alla är nöjda. Och sockerstinna. 

Hemma i staun igen bestämde vi oss för att handla på vägen hem.
Det var väl bra onödigt.
Fredag eftermiddag innebär jättemycket folk. En händelserik dag innebär övertrötta barm.
Lilla O skulle tvunget stå i vagnen. Självklart på varorna. 
De han inte kastade ut när han skulle balansera dem på kanten då.
Kan berätta att yoghurt inte håller om den trillar från den höjden. 
Så vet ni. 
Lilla S är ju lite lättare att kontrollera.
Så han gjorde det han brukar för att få uppmärksamhet.
Bajsade. Med stora bokstäver.
Jättebra.
Och Lilla O var självklart väldigt sugen på att följa med in på toaletten för att byta blöja på Lilla S.
Eller nej. Han gjorde det han brukar.
Låste upp.
Och gick ut.

Där försvann alla mina insamlade poäng för dagen tror jag. 

Men i stora drag. Jag har fått färg på näsan. Barnen var glada av all action.
jag fick prata med en vuxen.
Life is good!

Kommentarer

  1. Finaste små pojkar, tåg är spännande och Mandeltårtan är fin som snus! Kram kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …