Fortsätt till huvudinnehåll

På medaljplats

Oj, vad mycket mail och sms jag fått angående min krönika! 
Och folk på stan som kommit fram och sagt att de gillar den och skrattade högt när de läste. 
Vilken självförtroende-boost! :)
För övrigt kör vi VM i snor och hosta. 
Jag leder. Tätt följd av lilla S. Med lilla O på tredje plats. 
Och den där jäkla mannen. 
Han är frisk han. 
Var är rättvisan här i världen? 
Det räcker väl med att han får äta varm lunch i fred varje dag! Hrmpf!
Vi kan väl säga att det är rätt vecka för test av matkasse från Veckansmiddag
För att tänka ut maträtter med hjärnan full av snor. 
Det är minsann inte så lätt. 
Låt mig därför presentera.
Tant Doris kyckling
Jag skrattade högt åt namnet.
För visst är det tandoorikryddad kyckling. 
Med en gurkmix som var sjukt god. Hade kunnat äta bara den.
Hela familjen älskade maten. 
Båda barnen gillade, till föräldrarnas förvåning, alltihop.

Supersnabb currypasta
Mannen var lyrisk.
Lilla O åt bara spagetti.
Lilla S åt bara sås.
De kan ju dela på maten iaf, smidigt.
Jag var inte övertygad. Men troligen mest pga snoret.
Måste dock erkänna att den ekologiska pastan som följde med var bra mycket godare än den jag brukar köpa.

Nu ska jag äta popcorn. Även om det mest smakar frigolit.
Och dricka påskmust.

Kommentarer

  1. Recept på tantens kyckling kanske:)

    /anna

    SvaraRadera
  2. Det blir snart till att gömma sig bakom stora svarta solglasögon när du visar dig ute. Krönikan är verkligen jättebra och jag tror du gör en stor samhällstjänst genom att vara så ärlig med småbarnslivet. Fler borde erkänna att det är rätt pestigt emellanåt och sluta låtsas för sig själv och andra. Kanske du har satt igång en trend nu, att faktiskt kunna prata om det jobbiga också. Kram Sanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja tänk om man kunde bidra på det hållet. Så att människor kunde sluta hålla en fasad. Det hade varit något! :)
      Tack för berömmen, glad jag blir :)
      Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …