Fortsätt till huvudinnehåll

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum. 
En såndär walk-in-closet. 
Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja.
Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig. 
Det är ju bra konstigt det där.

Den jättestora spegeln kommer från min mormor.
Hon var sömmerska.
Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag.
Men spegeln. Den är bra fin den.
Och väger mer än jag orkar lyfta.
Kettlebells:en är INTE mina. 
Jag kan inte lyfta dem heller...
Just ja, väggen bakom spegeln. 
Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.

Kommentarer

  1. Lycko dig som har en walking-closet. Själv knökar jag in allt i en garderob där jag inte kan se vad som finns förutom det som ligger längst fram.
    kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. oavsett har man inget att ha på sig, konstigt! Kram

      Radera
  2. Ja du visst är det konstigt, det finns alltid för lite kläder. Jag har en liten walk in closet men där hamnar lätt annat också. Kul att du hittade till mig så att jag kunde hitta till dig. Kul och mysig läsning.
    Jag kommer klart tillbaks.
    Kram Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir gärna så...detta rummet syns lite för bra från andra rum. Vilket är räddningen så det måste se hyggligt ut. Men ändå, inte ett dugg att ha på sig!
      Vi ses igen :)
      Kram

      Radera
  3. Preceis vad jag tittade på direkt - väggen bakom spegeln. Och spegeln. SÅ fint ni har det!!

    Kram Linda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :) Ja jag är väldans nöjd med just såna detaljer. De gör hela grejen liksom.
      Kram

      Radera
  4. Suuuuuuuuuuuuuperfin walk in closet!!! Och vilken tur att ni behöll väggen bakom spegeln, gör ju hela rummet!!! Så charmigt! Gillar spegeln också, vacker...

    Visst är det praktiskt med en wic, jag tokgillar vår också, men liksom du har jag iiiiingenting att ha på mig, fniss:)

    Kraaaaaaaaaaaaam aka

    SvaraRadera
    Svar
    1. Er blev jättefin! Gillar det runda fönstret ni satte in, passar jättebra! :)
      Ja lite lyxig känsla är det allt!

      Kram!

      Radera
  5. Vad underbart med en walking-closet. Jag har knappt plats för en garderob i vårt lilla hus.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi hade inte ingen bra plats i rummen för garderoberna men ett rum över. Så valet var enkelt hos oss. Men du kanske kan ha struktur i dina garderober...det var inget jag klarade!
      Kram!

      Radera
  6. Jag har haft en sådan din walk in closet, älskade den.

    Ha en fin kväll

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och du klarar dig utan nu? En gång wic, alltid wic trodde jag :)

      Kram

      Radera
  7. ÅHH, så fint! Helt underbart! Blir lite lättavis!
    Ja, vi får styra upp en bloggträff och bra framförhållning är nog ett måste! Vi får slå våra kloka huvuden ihop!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …