Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens tvååring

Lilla O: "Mamma, de va jättegott!!"
Mamman: vad kul att du gillade det!
Lilla O: "jaaAaa de va lyxit!" 

Vad han fick?
Fastbränd ugnspannkaka...

Ibland får han faktiskt lyxigare mat. 
Även om man inte kan tro det.
Och även om han säger att det inte är så.
Man ska inte riktigt lita på vad en 2.5 åring säger serru.

Hur jag lyckades bränna fast en ugnspannkaka?
Antagligen beroende på mina fantastiska matlagningsskills. 

Kommentarer

  1. Härligt när det man gör gillas :-) Jag såg att du länkar om tävlingen... den är tyvärr redan över. Tack för att du ville vara med! Ha en riktigt go dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha är inte alls i fas med tiden uppenbarligen :)

      Radera
  2. Man får höra så mycket roligt från de små liven =) Den var säkert toppengod!

    Annelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Toppengod var definitivt att ta i men de säger väldigt mycket kul :)

      Radera
  3. Härligt, av barn får man höra sanningen... det var säkert väldigt gott. Kul att du vill vara med i min utlottning, lycka till.
    Kram Birgitta

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja det är oroväckande ärliga de där små! Kram

      Radera
  4. Vad skönt att få lite uppskattning även om man själv inte tycker att man alltid lyckas 100 procent med maten och från en 2.5 åring vet man ju dessutom att det är sant ;)

    Kram Ullis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Ja det kändes väldans mycket bättre efter kommentaren men jag blir ju lite nervös över vad man brukar ge honom :)
      Kram

      Radera
  5. Haha, men du vet - av barn får man höra sanningen så jag tror den där pannkakan smakade smaskens, fniss :)

    Kraaaaaaaam aka

    SvaraRadera
    Svar
    1. och jag oroar mig lite över den olyxiga maten han brukar få då :)
      Kraaam

      Radera
  6. Haha, men sötnosen då. Jag tyckte iof också konstiga saker när jag var liten. Som att det bästa som fanns var när pappa vispat dåligt och det var klumpar i mannagrynsgröten :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahahah det är tur man ändrar smak med åren! :)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …