Fortsätt till huvudinnehåll

slår mig själv på axeln

Detta är knappast en träningsblogg. Men idag måste jag bara nämna det, att jag har tränat. Närmare bestämt sprungit backintervaller. Två saker jag hatar ungefär lika mycket. Backar och intervaller. 
Det var inte min idé. Det var Fridas, så jag ska inte ha någon cred alls. Jag bara hängde på.
Och var evigt tacksam över att jag hade icebug-skor. 
Testade det omtalade kokosvattnet som återhämtning. Faktiskt imponerad över hur bra det fungerade. Iaf för just mig och kanske just idag. Och en sån här lite flaska var i mesta laget vad jag orkade dricka.
Dock dyrt. 19 spänn tror jag den kostade. Kan ju bli lite mycket i längden om man tränar mycket. Och det är inget fel på vanligt vatten heller. Detta var bara aningens godare efter att ha haft blodsmak i munnen en timme. 

Nu har jag tvingat mannen att hjälpa mig bygga om lite i köket. Så numera är kaffemaskinen strategiskt placerad i ett skåp. Mycket nöjd! (Ja vi har el i skåpet så det är fortfarande bara att trycka på en knapp för att få kaffe)
Ni får se bilder sen från köket. Har äntligen beställt ny kamera.
Tills dess, serveras usla mobilbilder ala ovan :)
Förresten, sugna på lite nytt Gerbera-porslin ? Isf kan jag tipsa att beställa via Bygatan5 i beställningen som görs nästa vecka. Då får man 10% rabatt!

Kommentarer

  1. Tack för draget uppför backen! Idag har jag varit hos Sofia och lånat hennes IceBugs så nu ska jag ut på långpass. Eller iaf lite längre pass!
    Ha det fint! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra där! Jag är väldigt nöjd med mina som sagt. Hoppas du gillar dem också :)
      Duktigt att få till ett långpass idag. Hejaheja! Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …