Fortsätt till huvudinnehåll

Vilken energikick!

Hela helgen har varit en enda energikick med massa härliga människor, träning, god mat, fika, drinkar, skratt och en massa frisk luft! Inte ett skit har blivit gjort här hemma. Men ibland är det liksom helt ok.
För vem bryr sig om dammråttor och skitig fönster när man har träningsvärk i skrattmagen?
Att åka skidor och pulka. Grilla korv. Dricka varm choklad. Busa ordentligt. Det kör banne mig slut på barn det. För att inte tala om föräldrar.

Har blivit bjuden på hembakade macarons i helgen. Det kan mycket väl vara så att det inte finns något godare överhuvudtaget. Tror jag måste hitta ett sånt där kit och lära mig baka såna. Eller kanske inte. 

För övrigt. Den där Marabou salt lakrits som alla skriver om.
Köp den inte.
Den är livsfarlig.
Jag har ätit tre hela kakor själv denna veckan.
TRE!
Men de är inte 200 gr som de andra chokladkakorna.
Bara 180. 
Känns genast mycket bättre. 

Imorgon ska jag och barnen handla. Redan nu går mantrat i huvudet.
 Inte köpa, inte köpa, inte köpa.

Kommentarer

  1. Det låter som en härlig helg!!! :-)
    Jag förstår inte hur man kan gilla " Macarons"!!!
    Där är vi olika! Hoppas att du vill blogga med mig ändå! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. haha jadå :) Min man gillar inte dem o han kan jag liksom stå ut med iaf :)
      kram

      Radera
  2. Nej det är mycket bättre med skratt ont i magen än jaga dammråttor! Kram Nilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men visst är det, man kan leva på det mycket längre o dammråttorna kommer bara tillbaka iaf! Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …