Fortsätt till huvudinnehåll

Ur kaos kommer emlor

Om man ska vara på jobbet kl 14. Hur är det då möjligt att det kan köra ihop sig och man blir sen? Även om man har två barn med? Hur är det möjligt? Givetvis var det fullständigt kaos innan, från tolv när det skulle serveras lunch till två halvportioner och en mamma. Alla precis lika sockerlåga.
Sen var det, det där med blöjor, kläder och järnvilja. Och den där jädra Pippi som flyttat hem från dagis över helgen. Som ska med. Överallt. Hundarna fick vi ringa in farmor till, för det gick bara inte att hinna med en promenad med dem. Innan kl 14 som sagt. Hur planerar jag egentligen??
Tro det eller ej. De skötte sig på jobbet. Lilla O skulle "äta emla" och var supernöjd över detta hela tiden. Ja Pippi skulle också äta emla. Så klart.
Sockerchocken avtog lagom till när vi åter satt i bilen. Herregud. Ljudvolymen slog någon form av nya rekord. Huvudet ekar fortfarande av "va fääär ä dä?" (=vilken färg är det) vilket är favoritfrågan nu. Den levereras tusen gånger om dagen. Svaret måste komma direkt. Vad svaret är spelar visst mindre roll för ingen lyssnar iaf.

Men jädrar vad jag kommer att sakna det där ekot. Den där busiga blicken. "mamma sunga huset" (=mamma sjunga i ett hus i skogens slut...)
Men jag kanske inte saknar blöjorna. Eller kaoset.
Men det andra. Jösses.
Hur ska det gå?
För jag. Jag åker till Österrike jag. imorgon. Inte-så-himla-synd-om-mig-jag-vet

Kommentarer

  1. Jag tycker att fast man planerar så blir man ändå sen. "Kom nu!" "Inte nu mamma, ska bara.." Medan man klär barnen står man själv i linne, o ja ibland med öppen dörr. När äntligen barnen har kläder på sig, drar man snabbt på sina egna, nej inga tröjor med knappar och kastar sig ut genom dörren samtidigt som man knäpper jacka, tar på mössa/vantar och låser dörren!

    Vissa saker kommer man att sakna. Var morgon/kväll när jag borstar tänderna kommer lilleman och sätter sig på fotpallen i badrummet och borstar sina (3 tänder) och då ska jag sitta på toalettstolen och borsta mina. Får se hur länge detta varar. Tror i alla fall tills han är 15 år ;-)

    Trevlig resa! Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. självklart kommer han att vilja göra det tills han blir femton! Allt annat verkar orimligt tycker jag :)
      Det där med planering och barn. Det går liksom inte ihop i samma mening.
      Kram på dig!

      Radera
  2. Österrike! Vad kul, hoppas du får en trevlig resa! :) kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack söta du! Har haft det underbart och bara tankat in energi! Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …