Fortsätt till huvudinnehåll

Granen is no more.

Idag var det dags att kasta ut granen. Lilla O hjälpte till med stor entusiasm, särskilt efter det att han upptäckt att det fanns choklad i granen! Lyckan var total.




Med choklad i hela ansiktet och barr i fötterna packades julgranskulorna ner tillsammans med frågan "va ä dä?". Tålmodigt svarade föräldrarna: Det är en röd julgranskul. Det med. För hundrade gången.

Sen har vi ju ful-kulorna. Varje år köper vi en ny "ful-kula" som ska symbolisera det gångna året. Vår gran kommer att se helt galen ut om några år är jag rädd...

Just det, Lilla O skulle kolla vad tomten åt. Om han möjligen hade stoppat i sig någon choklad från granen när lilla O tittade bort. Eller om det möjligen var så att han gömde napparna på något smart ställe. Lilla O slet därför helt enkelt av mössan på tomten. Så bra. Då ska vi se var vi förvarar textillimmet någonstans. På BB borde de ge en fem olika sorters lim istället för de där startpaketen. För lim, det behöver man minsann mer än vad man kunde ana innan man fick barn. Och nej, det fanns ingen choklad i tomten. Typiskt.

Kommentarer

  1. Känner igen det där med limmet. Jag undrar när det står barnsäkert, på vilket barn har de testat. Inte mitt!! :-( Kul grej med att samla ful-kula, haha!

    /Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. barnsäkert=barn kommer säkert att ha sönder det?
      Så måste det ju vara!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …