Fortsätt till huvudinnehåll

Fiiiikkkkaa fast med t...

Där kom den, bilden på semlorna. Varenda blogg har väl haft en och jag är sist i världen. Men. Det var det värt. Semlorna är hemmagjorda. Ja inte hemma hos mig då. Hemma hos en "granne" som levererade dessa hit ikväll. Jag blir glad i magen av såna människor. Och av semlor med för den delen. 

Jag blev äntligen frisk och såg framemot att få träffa folk idag. Då fick Lilla S 40 graders feber. Så vi hängde hemma. Igen. Vilket är det ultimata stället att vara på med en halvåring som är febergnällig o inte kan sova. Och en tvååring som är rejält rastlös. Som grädde på moset var det -19 grader imorse så man spatserar inte bara ut sådär.
När mannen kom hem rymde därför Lilla O och jag iväg på veckohandling. Med utlovad fika innan. Direkt inne i köpcentret ylade Lilla O om fika. Dvs han skrek "Fiiiikkkkkaaaa nnnnuuu mamma" (Och i ordet fika byter ni ut kkkk mot tttt. För så uttalar Lilla O fika. Men det kan vi inte skriva här för då kommer det människor hit som egentligen hade helt andra sidor i tanken)
Den rödlätta mamman försökte få tyst på barnet. Vilket inte gick. Men andra gången ylades det bara
"Fiiiiikkkkkaaa"
ja fast med t:n istället för k:n
Det blev. inte. bättre.
Eventuellt undrade några hur vår taktik över barnuppfostran såg ut. 

Pinsamma unge!
Och ni vet ju hur det är. När man vill att de ska vara tysta. Då vägrar de. Och skriker bara högre. 

Kommentarer

  1. Härlig han är lilla O .......känner med den rödlätta mamman, & vi saknade henne idag på girl dagen..... Vi får pricka in en frisk dag framöver <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. tro mig, jag saknade er ännu mer! Längtar till nästa gång och hoppas det inte dröjer för länge! Kram

      Radera
  2. Det får mig att tänka på när en kollega möter ett dagisbarn med sina pappa på stan. Pojken utbrister glatt och högt: " Vi ska gå och tippa!". Han kunde dock inte säga T utan sa P i början...

    Barns kommentarer är för roliga, ja ja kanske inte i stunden ;-)
    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahah ja de är pinsamma så man nästan dör ibland! Men som sagt, i efterhand är det ju kul :)
      Kram

      Radera
  3. Mums!
    Jag köpte årets första semla idag men blev rejält besviken. Torr och stabbig-tyvärr!
    Trevlig lördag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte ok! Så ska de inte vara. Man borde ju kunna reklamera tycker jag :) Hoppas du har en underbar helg! Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …