Fortsätt till huvudinnehåll

Gröna fingrar

Med denna usla mobilbild vill jag bara visa att jag fått en orkidé att blomma om. Med gigantiska lila annorlunda blommor. Fick orkidé av en fin vän för en månad sedan. Med instruktioner. Eftersom det har en tendens att gå skitdåligt för mina orkidéer. 
Så nu är jag stolt. Den blommor. Lycka!

Familjen var på dop idag. I kyrkan. Lilla O var på charmhumör och kommenterade högt och tydligt allt som prästen sa. Så fort prästen sa tacka upprepade Lilla O "TACKA" jättehögt. Och en präst säger tydligen det massor av gånger. När prästen sa att vi skulle sjunga förkunnade lilla O högt "sunga traktorvisan". Till hans stora besvikelse kom den aldrig. Frågan som normalt ekar här hemma flera gånger om dagen "Vilken fääääg ä dä?" (=vilken färg är det) Ljöd tydligt genom kyrkan när Lilla O kom i extas då han upptäckte kyrkfönsterna med all sin färg...
Efteråt bjöds det på sockerfylld fika. 
Den charmiga tvååringen byttes på magiskt sätt ut på vägen hem. 
Väl hemma inleddes det starkt med amöban (barn som trillar ihop i hög utan ben i kroppen) skrikandes på hall golvet. Skrikandet fortsatte i sängen dit han magiskt förpassades snabbt. Arg som ett bi. Varför? Ja säg det. Någon sa väl fel sak, satte en leksak en mm fel eller något annat livsviktigt. 

När han äntligen la sig ikväll trodde man ju att han skulle toksomna. Men nähej. 30 minuter efter läggning. "baaaaajjjsa potta" (känns ju väldigt troligt liksom...) 
Men visst fick han det. Om han gjorde det. Nej självklart inte. 
Djupa andetag. 

Kommentarer

  1. Jättefin blomma! Det är inte lätt att hålla liv i blommor tycker jag, skulle behöva bli lite duktigare på det... Haha, vilken supercharmig "liten en" du har:)) Men myyyycket egen vilja, härligt:))

    Önskar dig en fin vecka!

    Kraaaaaam aka

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väldigt mycket vilja i en så liten kropp. Otroligt mycket åsikter. Men ganska kul när man tänker tillbaka :) Ha en skön vecka du med! Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …