Fortsätt till huvudinnehåll

Rea-fynd

Generellt sätt hatar jag rea. Inte för att det är billigare än vanligt då så klart utan för att det är en sabla massa folk och bara brukar finnas skit i affärerna. Typ grejor de inte lyckats sälja för fyra år sedan som de nu plockat fram ur förråden. Jag var därför skeptisk till stadsbesöket igår, särskilt med både man och barn i släptåg. Alla är ungefär lika imponerade av affärer.
Men tro det eller ej, några fynd gjordes. Av tre plagg var minsann två på rea. Inte dåligt!


Ovan fynd gjordes på Da Capo i Karlskrona. Egentligen spanade jag efter Honky Dory-kläder men jag hittade inget i rätt storlek på rean. Däremot fanns det finfina plagg i vårens kollektion så det får nog bli en tur inom sen. Fynden blev en lösmaskstickad rosa tröja från Boomerang och en klassisk jeanskjol från Gant. Satt som en smäck! Mycket nöjd.

Stjärntröjan påminde om en som Honky Dory hade tidigare men som tagit slut långt innan någon ens hann tänka ordet rea. Typiskt. Så det fick bli en sånhär istället. På Sisters. Till ordinarie pris. Dock garanterat mycket billigare än vad Honky Dory hade varit ens på rea. Och mjuk som tusan! (Och brun! Inte svart. Brun! Svartförbudet på nyköp hänger kvar som ni förstår)



Lilla O gjorde det som antagligen både hans pappa och lille S ville göra. Lade sig ner på golvet i skoaffären, skrikandes "Jag soooooovvva häääää" Då var det dags att lämna stan och åka till maxi...för mutningen med russin hade redan skett för länge sen...
Maxi uppskattades givetvis och hela familjen skrattade sig igenom besöket. Typ.


Kommentarer

  1. Snygga kläder! Intog stan idag med man och två barnvagnar. Barnen somnade så jag kunde shoppa lugnt medan vagnar och barn fick stå utanför affärerna ;-)
    Kram Lotta (vi får väl försöka hitta nytt datum sen)

    SvaraRadera
  2. lyckos! Mitt största vägrar oftast sova. Väldigt samarbetsvilligt..
    Och ja, ett nytt datum är dags att hitta!

    Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …