Fortsätt till huvudinnehåll

Julromantik

Äntligen är julgranen inne och klädd. Jag och mannen har varje år en diskussion om när granen ska tas in. Jag tycker att det är ganska sent den 10:e som det är idag...Jag menar det värst som kan hända är att den barrar och man får ta in en till. Mannen resonerar inte alls så kan jag säga. 
Givetvis klädde vi granen tillsammans hela familjen. Riktig julkänsla och alla var glada och lyckliga!
Eller så var det en grej som fått julromantisk stämpel i huvudet och som i verkligheten inte är riktigt så julromantiskt.
Mannen uppskattade det inte, trots att hans enda jobb är att sätta i ljusslingan. Det är väldigt jobbigt om ni undrar. Bara därför har jag köpt en extra lång för att jag tycker de vanliga med 16 ljus är för mesiga. Lilla S var inte alls imponerad och avkrävde välling för att att stå ut med pyntning av gran. Lilla O ville hänga alla kulor på en gren med hans trollkula (levererad från dagis förra året) längst ut. Om man inte fick det gick det bra att ha alla kulorna gömda i filten på golvet. Och ta alla polkagrisstavar och dela dem i mindre delar. 
På tal om julromantik var vi i helgen ute och högg julgran. Tillsammans med båda barnen, grillkorv, pinnbröd och tomteluvor för fotografering av den lyckliga familjen till årets julkort. Låter ju idylliskt! Och det är det med, _i_mitt_huvud!
Lilla O tycker att granletande är för amatörer och tycker vi kan ta första bästa gran. Säger "ta den, åka hjem" (=ta den så åker vi hem sen) till alla. Föräldrarna hoppar runt med snö upp till knäna och skakar granar för att se hur de egentligen ser ut. För att tillslut ta den första som tittades på eftersom barnets tålamod håller på att ta slut.
Sen ska korven och pinnbrödet grillas. Efter en halv sekund över elden tycker lilla O att korven är klar att ätas. "Äta den nuuuu" ekar mellan trädtopparna tills den stackars korven blivit akutgrillad i  elden. 
Fotograferingen skulle ske, iklädda tomteluvor, efter maten. 
Inget barn var imponerad. 
Inte av att sitta still, inte av att ha luva, inte av att le i kameran.
Vi har därför en serie kort med ett barn och det andra "simmar ur bild". En serie där de ser ut som att de sålt smöret och tappat pengarna. En serie där de är färgglatt röda i ansiktet för att de är lite småarga. 
Det blev ett fint kort i år med...
Med granen tänd försöker jag slå nytt rekord i hur många skumtomtar man egentligen kan trycka i sig. Kan berätta att det faktiskt är väldigt många, men att man faktiskt, mycket oväntat mår ganska illa av det. Märkligt.

Kommentarer

  1. Tjaa! :) Vilken fin blogg du har, vill du följas via bloglovin? :))
    Hoppas allt är bra med dig :)? Kram

    SvaraRadera
  2. Hihi, skumtomtar på rekord. men så mysigt det lät att gå ut i skogen och hugga gran ihop och grilla korv. Hoppas ni löser det med när granen ska tas in och kläs:) kram Nilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Till slut kom den in, för sent om du frågar mig men bättre sent än aldrig :) Kram

      Radera
  3. Haha! Ja den där familjeidyllen är nog aldrig så idyllisk som man vill tro. tack för att du bjuder på dig själv :) Tjusig gran!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä det är bara idylliskt i mitt huvud :) Men det blir komiskt efter ett tag som tur är! :)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …