Fortsätt till huvudinnehåll

Vaddå fläckar?

Idag var O på dagis i fem timmar. Låter ju som en evighet. Men se det är det inte. 
Det tog 20 minuter att lämna för väl på dagis bestämde sig O för att det inte alls var någon rolig plats att vara på och började störtgråta. Alla som har lämnat störtgråtande barn på dagis vet hur "kul" det är. Även om man vet att det blir bättre sen och att de gillar att vara där så skär det rejält i mammahjärtat.
Efter lämning skulle jag och S göra lite ärende...nyföretagarcentrum, tryckcentrum, cervera, hallbergs guld, village, hm, indiska, intersport, body shop, cocolatte (ok den var kanske inte nödvändig), kp, blomsteraffären och maxi. Puh. På maxis parkering var det dags för matpaus för S. På familjeparkeringen. Det var inte poppis. Den som inte gillade det var en man i 45 års ålder (utan barn!!) som inte tyckte att man skulle ta upp parkeringarna för att mata. Jag är inte så charmig när jag har fullt upp. Så han och jag blev inte bästa kompisar. 
In på maxi med en fullproppad S på plats i babybjörnen och med handlingslistan *lyckalycka*, tänkte ett snabbt blöjbyte innan blir perfekt. Men sedär det var kö till skötrummet så vi tog handlingen först. Eller nej, vi tog halva handlingen först. Sen kände jag att det blev väldigt varmt och blött på framsidan på mitt lår och ner till knät. Tittade ner, och joho S läckte. Från blöja. Inte så mycket lycka. 
Ute och bytte blöja och kläder på S. Mina var då härligt nerkissade vilket syntes väldigt tydligt. Snyggt.  Inga reservkläder med. Handlade klart. Körde hem. Packade in. Klockan var tio i två. 
Till dagis. Utan att byta kläder. Har därför träffat massa trevliga människor när jag haft på mig nerkissade kläder. Känns, hmm sådär? Fräscht var iaf inte ordet som dök upp först!
Hemma från dagis spelade O glatt på sitt keyboard som har fått fullständigt spatt. Det spelar på maxvolym så det skorrar, även om man skruvar ner. Underbart. Väldigt bra leksak, verkligen. Eventuellt får den flytta till leksakshimlen snart. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bästa dagistipset!

Lilla O fick nappar med namn redan för ett år sedan när han började på dagis. Världens smartaste!! Det är nog med baciller på dagis ändå, har de namn på napparna minskar iaf risken att de har varandras nappar. Inte lätt för pedagogerna att hålla koll på vilken napp som är vems annars. Nu ska ju inte Lilla S börja dagis riktigt än, men det kändes lika bra att använda napp med namn nu med. Beställde ett gäng från sundanappar.se som hade snabb leverans! (jag har ju en tendens att beställa saker typ dagen efter jag behöver det. ) Och det visade sig vara lika bra det. För Lilla S är en mästare på att spotta ut nappen, ganska långt till och med. Så i högtalarna på Maxi hördes häromdagen: Upphitttat: Sixtens napp! Sedär, tur den var märkt. Annars hade vi nog kunnat köpa högvis med nappar till den ungen. Han såg ganska nöjd ut när den återfanns iaf. :) Lilla S gillar att sova med händerna över ögonen på dagen, och idag lyckades jag fånga honom på bild när han gör det. Så ...

Krama någon lite extra

Alla hjärtans dag. Ja men varför inte? Visst man kan fira alla dagar om året. Men det är väl knappast någon som mår dåligt av en dag då kärlek är i fokus lite extra? Det behöver inte betyda dyra presenter. Men det behöver betyda lite omtanke. På dagis bjöd barnen på egenbakade hjärtkringlor! (blir man inte sjuk nu, blir man aldrig det)  Så gulligt att jag nästan dog sötdöden.  Jag och Lilla O diskuterade vad alla hjärtans dag var. Jag: Det är alla hjärtans dag idag.  Lilla o: va ä dä? Jag: En dag då man ska krama alla man tycker om lite extra. Vem tycker du om som du vill krama? Lilla O: Mass! (=Max. Dagiskompisen) Jag: Någon mer? Lilla O: Märta! (annan dagiskompis) o Anette! (=dagisfröken) Jag: Ingen annan som du tycker om? Lilla O: JO! Mormor! O Farmor! O Göjan (=göran, farmors särbo)!  Jag: Ngn mer kanske? Lilla O: O Mosse (=Moster) O Moffa (=morfar) O Fasse Malin (=faster Malin)  Jag, avbryter uppräkningen: Men kanske någon...

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit. För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat ig...