Fortsätt till huvudinnehåll

Effektiv

Idag blev det rotfruktssoppa med nybakat bröd till middag. Soppan sattes på första kokning, brödet ini ugnen. Kalas tänkte jag, då hinner jag mata den allra yngsta under tiden. Den allra yngsta herrn äter numera ganska snabbt, på sisådär 10 minuter med en rap-paus i mitten typ. Effektiv som man är liksom.
Och effektiv som man så bekant är så tänkte jag ställa in glas i skåpet samtidigt som rap-pausen inträffade. Resultatet blev ett uthoppande glas i miljarder bitar i köket.
Och en tvååring som ropar "vill titta". Så blev rap-pausen även städ-paus. Med numera en skrikande allra yngsta herre som undrade var resten av maten tog vägen.
De 10 minuterna blev 15 och brödet något lite mer färggrannt än tänkt.
På dessa minuterna hann den yngre herrn följande, förutom att fascineras av glassplittret:
-öppna alla luckor och montera av en av dem på vedkaminen
-hälla ut sitt vatten ur vattenflaskan i en skål
-hälla vattnet från skålen till en tallrik som var oväntat platt och inte rymde vattnet
-hoppa runt i vattnet som hamnade på golvet
-byta dammsugarkontakten mot lampkontakten två gånger
-dra av alla knappar på leksakspisen och lägga dem i babysittern
-hälla ut alla byggklossar och säga att det är hö som traktorn måste lasta.

Ja han är då effektiv han med. Verkar ha några av mina gener, tyvärr.

Kommentarer

  1. ja, han var sannerligen lika effektiv som sin mor! Hög igenkänningsfaktor på det där, både från mig och min tvååring! =)

    SvaraRadera
  2. Oj, det är en snabb herre. Många skratt till oss läser och till dig kanske inte nu men om några år ;-)

    Lotta

    SvaraRadera
  3. Japp - jag känner definitivt igen mig när Alma var i din sons ålder. Jisses vad de är snabba alltså.

    Det är bara till att bita ihop och ta djuuuuupa andetag :)

    Susanne

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …