Fortsätt till huvudinnehåll

Effektiv

Idag blev det rotfruktssoppa med nybakat bröd till middag. Soppan sattes på första kokning, brödet ini ugnen. Kalas tänkte jag, då hinner jag mata den allra yngsta under tiden. Den allra yngsta herrn äter numera ganska snabbt, på sisådär 10 minuter med en rap-paus i mitten typ. Effektiv som man är liksom.
Och effektiv som man så bekant är så tänkte jag ställa in glas i skåpet samtidigt som rap-pausen inträffade. Resultatet blev ett uthoppande glas i miljarder bitar i köket.
Och en tvååring som ropar "vill titta". Så blev rap-pausen även städ-paus. Med numera en skrikande allra yngsta herre som undrade var resten av maten tog vägen.
De 10 minuterna blev 15 och brödet något lite mer färggrannt än tänkt.
På dessa minuterna hann den yngre herrn följande, förutom att fascineras av glassplittret:
-öppna alla luckor och montera av en av dem på vedkaminen
-hälla ut sitt vatten ur vattenflaskan i en skål
-hälla vattnet från skålen till en tallrik som var oväntat platt och inte rymde vattnet
-hoppa runt i vattnet som hamnade på golvet
-byta dammsugarkontakten mot lampkontakten två gånger
-dra av alla knappar på leksakspisen och lägga dem i babysittern
-hälla ut alla byggklossar och säga att det är hö som traktorn måste lasta.

Ja han är då effektiv han med. Verkar ha några av mina gener, tyvärr.

Kommentarer

  1. ja, han var sannerligen lika effektiv som sin mor! Hög igenkänningsfaktor på det där, både från mig och min tvååring! =)

    SvaraRadera
  2. Oj, det är en snabb herre. Många skratt till oss läser och till dig kanske inte nu men om några år ;-)

    Lotta

    SvaraRadera
  3. Japp - jag känner definitivt igen mig när Alma var i din sons ålder. Jisses vad de är snabba alltså.

    Det är bara till att bita ihop och ta djuuuuupa andetag :)

    Susanne

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen.  Hela familjen faktiskt.  Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad.  Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss.  Kanske en grå industristad. Typ.  Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat.  Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med.  Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.
Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 







Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet.  Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka. Vad finns det då att göra i Dublin för barn? Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen. Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv.  En uppsjö med mer eller mindre märkliga for…

Det där med att ha gjort en favorit i repris

Vi gjorde en favorit i repris. Och drog till Åre.  En repris från förra året. Då jag var där med världens bästa kollegor. Vi är inte kollegor längre. Faktiskt inte alls många av oss.  För att vara mer korrekt så är två det. Men det är fina människor. Fantastiskt fina. Och jag är väldigt glad. Och väldigt tacksam att de finns kvar i mitt liv. Och att de gillar att åka skidor. Vädret var helt ok. Det var en hel del sol.  En del snö. Dock bara på marken. Inte i luften. Men vad gör det. Det var tydligen en del is med. Så jag gjorde en liten vurpa. Så klart en väldigt elegant vurpa. Som resulterade i en skoterfärd, lite röntgen, en tumme som är gipsad. Inte helt enligt planen.  Men ändå.  Det kan vara så mycket värre. Och det där. Det kan man verkligen leva med. Sista dagen öppnades högzon. Och vi hann med några åk där med. Och en fantastisk utsikt. Tack Åre. För strålande dagar. Nästa år taggar vi Alperna.

Det där rummet

Vi har ju ett sånt där rum.  En såndär walk-in-closet.  Det är väldigt väldigt trevligt att hela tiden se alla kläder så man lätt kan välja. Ändå. På något magiskt sett. Så har jag inget att ha på mig.  Det är ju bra konstigt det där.
Den jättestora spegeln kommer från min mormor. Hon var sömmerska. Jag har inte ärvt en enda gen därifrån tror jag. Men spegeln. Den är bra fin den. Och väger mer än jag orkar lyfta. Kettlebells:en är INTE mina.  Jag kan inte lyfta dem heller... Just ja, väggen bakom spegeln.  Den var för vacker för att klä in när vi renoverade.