Fortsätt till huvudinnehåll

Effektiv

Idag blev det rotfruktssoppa med nybakat bröd till middag. Soppan sattes på första kokning, brödet ini ugnen. Kalas tänkte jag, då hinner jag mata den allra yngsta under tiden. Den allra yngsta herrn äter numera ganska snabbt, på sisådär 10 minuter med en rap-paus i mitten typ. Effektiv som man är liksom.
Och effektiv som man så bekant är så tänkte jag ställa in glas i skåpet samtidigt som rap-pausen inträffade. Resultatet blev ett uthoppande glas i miljarder bitar i köket.
Och en tvååring som ropar "vill titta". Så blev rap-pausen även städ-paus. Med numera en skrikande allra yngsta herre som undrade var resten av maten tog vägen.
De 10 minuterna blev 15 och brödet något lite mer färggrannt än tänkt.
På dessa minuterna hann den yngre herrn följande, förutom att fascineras av glassplittret:
-öppna alla luckor och montera av en av dem på vedkaminen
-hälla ut sitt vatten ur vattenflaskan i en skål
-hälla vattnet från skålen till en tallrik som var oväntat platt och inte rymde vattnet
-hoppa runt i vattnet som hamnade på golvet
-byta dammsugarkontakten mot lampkontakten två gånger
-dra av alla knappar på leksakspisen och lägga dem i babysittern
-hälla ut alla byggklossar och säga att det är hö som traktorn måste lasta.

Ja han är då effektiv han med. Verkar ha några av mina gener, tyvärr.

Kommentarer

  1. ja, han var sannerligen lika effektiv som sin mor! Hög igenkänningsfaktor på det där, både från mig och min tvååring! =)

    SvaraRadera
  2. Oj, det är en snabb herre. Många skratt till oss läser och till dig kanske inte nu men om några år ;-)

    Lotta

    SvaraRadera
  3. Japp - jag känner definitivt igen mig när Alma var i din sons ålder. Jisses vad de är snabba alltså.

    Det är bara till att bita ihop och ta djuuuuupa andetag :)

    Susanne

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi en...

Det där med att fylla 40 om och om igen

I somras passerade jag 40. Och fick en massa fina presenter. Av en massa fina människor. Härliga upplevelser som varar hela året. Märkligt egentligen att man måste fylla jämt för att det ska finnas tid att umgås ordentligt. I helgen fick jag göra just det. Umgås ordentligt. Av en fin vän fick jag en hemlig helg. Den hemliga helgen tog oss till Lund. Till #elefantenirummet med Batra.  Så sjukt bra. Jag skrattade konstant. Om än varierande högt. I en och en halv timme. Här pratar vi bra magträning. Och det bästa var nog ändå att hans fru avslutade showen. Absolut klockrent. I övrigt var det mat. Bubbel. Shopping. Prat. Mycket prat. Och efter tips från systersonen. Det märkligaste. Ett besök hos shotluckan. Och därmed shots. De bjöd på en rejäl show när de gjorde shotsen. Den var aningens bättre än själva drickandet av dem. Jag kan tänka mig att fylla 40 varenda år framåt.

Det där med den magiska hösten

Det må vara tråkigt att sommaren är över.  För det är den nog. Tom jag har börjat använda strumpor. Bedrövligt. Men hösten. Det är något speciellt med hösten. Något magiskt. Färgerna. Luften.  Det går liksom inte att låta bli att le. Går inte att låta bli att säga ååå vad vackert. För femhundraartonde gången.