Fortsätt till huvudinnehåll

Spinning, kanske äntligen på g?

Idag var första spinningpasset på massa månader, pga graviditet och förlossning. Jisses så jobbigt pass! Lätt att räkna som en nära döden upplevelse. Puh! Men jag fixade det.
Funderade lite på varför det är "fult" att träna/gilla träning. Helst ska man aldrig träna, prata om hur jobbigt och tråkigt det är osv. Kanske tycker många det också, men jag gillar det. Träningen medför många sneda blickar o säkert en del prat bakom ryggen. Tråkigt men lite "jantelagsmentalitet" tror jag.
Och nej jag gör det inte för att gå ner i vikt, jag gör det för att träna min kropp, för att jag gillar att se vad kroppen kan prestera och för att tänja på gränserna. För många är träning synonymt med bantning och att hålla igen.,.
Dags att börja tänka utanför boxen och försöka lägga ner jantelagstänket tycker jag!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …

Vilken helg!

Vi har ofta ganska lugna helger, med bara någon rolig aktivitet. Så var inte denna helgen. Den var mer galen. Men på det bra sättet. Systersonen tog studenten. Vilket firades på ett storartat sätt!
Jag skrattade högt åt banderollen på deras umpa-bumpa-lastbil fylld med bara killar. Men så tillhör jag också den ironiska generationen

Vi tog emot den nybakade studenten utanför skolan och skickade iväg honom. Sen skickade vi iväg oss själva till Sandskogen.  För att titta på hus. Som jag inte har råd med. För att fika. Innan en studentmottagning. Båda sakerna ungefär lika genomtänkta. Men jösses. Vad vackert det är.
Min vackra syster och hennes man hade fixat fantastisk mat.  En buffe utan dess like serverades. Och jag glömde helt ta kort på den.

Lördagen spenderades med män som tittade på en grill. Tjejer som hoppade studsmatta.
Barn som badade. Gungade. Busade med vatten. Åt glass. Skålade i fanta. Och åt popcorn. Framför "bion" som visade Pippi.  Så klart. 

Återigen. Vi fick…