Framför ögonen på en Tess

Nänä jag vet.  Halloween är något nytt hittepå. Men det kanske inte gör något? Det kanske är ok att göra något roligt av det iaf? Det kanske är ok att dekorera huset med spindelnät. Med spindlar. Med läskiga pumpor. Det kanske är ok att ge barnen som ansträngt sig och klätt ut sig godis.  Det kanske är ok att tycka det är ganska kul trots allt. Vi bestämmer det tycker jag. Fram för mer roliga saker! Fira allt som firas kan

Det var ju det där med att ha marinerat kroppen i cava och glass.  Vilket visade sig inte vara en av de bästa idéerna. Så nu är det andra bullar som gäller. Eller bollar då. För något måste jag tydligen stoppa i mig. 8 dadlar 2 msk torkade blåbär 2 dl mandelmjöl 3 msk raw kakao 3 msk espresso kaffe 2 tsk ekologiskt vaniljpulver Kokos att rulla i. Kör allt i mixern. Ställ i kylen en stund. Rulla till bollar. Rulla i kokos. Äta alla på en gång.  Eller nej, Gör inte det.

Den här tjejen. Den här tjejen har fått mig att skratta.  Fått mig att tänka. Fått mig att fundera. Fått mig att kläcka nya idéer. Fått mig att gå hur långt som helst. Fått mig att reflektera över mig själv. Fått mig att bete mig utmana mig själv som ett barn gör. Fått mig att bete mig som en tant. Fått mig att äta kopiösa mängder glass. Fått mig att bli kär i Palma Ja hon har eventuellt fått mig att dricka en del vin med. Och en hel del cava.  För det. Det hör liksom till. Och solen. Den har liksom varit på vår sida. De där 21 graderna och molnen som skulle vara. De blev 30 grader. Och molnfritt. Det var inte riktigt det vi hade packat för. Så vi svettades.  En del. Palma.  Det är Spanien. Och det. Det är tapas.  Herregud vad vi har småätit. Hela tiden. För vi. Vi är helt lika på den punkten.  På gott och ont. Men. Det har varit.  Fantastiskt, Det är det ordet jag letade efter....

Mitt sista möte för dagen. Var egentligen inget möte. Det var en löptur. Med mina kollegor. Hem till en av dem. En mil i duggregn. Min första mil på en evighet. Så jäkla skönt! Och vilken strålande ide. Jag har fina kollegor. De får mig att känna mig stark. I träningen. Men också på jobbet. De får mig att tro att jag är bra på det jag gör. Att jag kan. Människor som lyfter mig. Den känslan ska jag försöka hålla fast vid. 

 Jag har sagt det förr. Men det känns liksom värt att upprepas. Jag har fina vänner. Som förgyller mitt liv. Som skickar meddelande som gör mig alldeles glad i magen. Alla borde ha såna vänner.     Och vet du? Du kan vara en sån vän. Skicka ett meddelande. Till en vän. Något bara för att göra någon glad. Det gör minst lika gott i magen det.

Jag vet.  Ibland går även jag på ett barns intuition.  Som när Lilla O sa: "Mamma. Jag vill inte ha en svart stol längre. Jag vill ha en grön" Självklart! svarade mamman. Jahapp. Så det var bara att måla om. Men vet ni. Visst blir man bra mycket gladare av lite färg i vardagen? Och ja. Självklart började Lilla S gasta om "fäääärb" "A me ha Färb" Om ni undrar. Så betyder det att mamma ska måla om även hans stol. Gul.  Om ni undrar.

I helgen har vi haft syskonträff. Vi är en såndär tomten-är-far-till-alla-barnen-familj. Ja med två tomtar dock.  Poäng är väl mer att vi är en ganska brokig familj.  Med ganska många personligheter. Med en gemensam nämnare. Vi är sams.  Och har alltid varit. Vilket vi kan tacka våra föräldrar för tror jag. Och att vi är ganska kloka vi med. På bilden är de iaf.  Alla syskonen. Där ingen har samma efternamn som någon annan. Det är lite komiskt. Jag vet att det är lite tjatigt. Men vi var på Österlen. Närmare bestämt här. och Österlen är så förbannat vackert. Särskilt på hösten. Om du frågar mig. Därför blev det några bilder.  Trots att det snart är uttjatat i denna blogg. Förutom att gå och tråna längs med stranden målade vi. Eller ja. Vi gjorde en stereotypisk uppdelning.  Kvinnorna målade akvarell. Männen sköt med skjutvapen. Japp. Så pratar vi inte mer om det.  För att kompe...