Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att dricka skumpa

Det har varit en ljuvlig helg. 
Vädret har visat sig från sin bästa sida.
Vi har badat hela familjen.
Jag har hunnit träna en hel massa. 
Och vi har varit på inflyttningsfest hos vänner som flyttade in ovan hus.
Med havsutsikt.


Vi skålade in huset ordentligt i skumpa. 
Jag älskar skumpa. Därför stannade jag på det. Hela kvällen.
Det gjorde inte min man. Vi kan säga att vi mådde lite olika imorse.
Och just det. Vi var barnfri.
Ovanligt och lyxigt.

Jag hade egentligen kammat mig. Vet inte varför det ser helt galet ut.
Skyller på solglasögonen.
På mig har jag min nya Odd Molly-klänning. Som jag fyndade för 15+0 pix på outlet.
Tacktack.
Bredvid mig har jag en underbar tjej men världens finaste skratt.


Det var en salig blandning på människor. Den saliga blandningen gjorde festen väldigt rolig.
För vissa var det en salig blandning av dricka med. 
Mannen med vinet. Är min.

Det blev många skratt, mycket ljus, mycket musik och mycket kramar.
Fantastiskt.
Tänk om alla sommarkvällar var så? Och spenderades med såna människor dessutom?
Vilken lycka det hade varit då!

Tack för en fantastisk fest. Alla ni som var där. 
Och framförallt ni som köpte ett hus. Som vi var tvungna att fira :)

Kommentarer

  1. Verkar ha varit en superduper helg! Sådana helger vill man alltid ha. Fast din man kanske hoppar söndagarna, antar det var han som mådde lite sämre ;-)
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  2. Älskar fester när man lär känna nytt folk o kan krama gamla vänner. Ha, ha smart drag att hålla sig till en sort av alla drycker, man mår ju något bättre dagen efter då....Kramisar Tina

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …