Fortsätt till huvudinnehåll

Nu även i färg!

Jag brukar inte lägga ut bilder på mig själv. Men jag var bara tvungen nu. Och det är inte för att de är sjukt bra. Som ni uppenbarligen ser.
Jag har känt mig sliten ett tag. Och uppenbarligen sett ut precis som jag känt mig. Ja ni ser ju. En alvedon på kinden hade sett ut som ett födelsemärke! 
Kan lätt skrämma små barn med den uppsynen. 
Energin har dock börjat komma tillbaka, sakta men säkert. 
Mycket tack vare några fantastiska mail som anlänt. Lite nya idéer, positiv feedback och glada tillrop. Det finns verkligen underbara människor!

Så jag måste säga att dagens uppsyn. Den ser lite bättre ut tycker jag nog. Jag har liksom färg i ansiktet och ser inte döende ut. 
Bara det är positivt. 
Jag ser tom ut att kunna vara pedagogisk mot mina barn idag. 

Nu, en löptur senare sen jag kanske inte exakt lika fräsch ut. Men jag bröt inte lårbenshalsen. Trots att jag vurpade på en isfläck. I beckmörker. 
Vad ska man där och springa om kan man ju undra? 
Så är det när man bor på landet och det inte finns elljusspår. Då improviserar man. 
Och jag är den första att erkänna, att det sällan blir bra när jag gör det. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Dagens tvååring

Idag har båda barnen varit hemma med sin mamma. Då händer det spännande saker. Inte pga mamman för hennes fantasi är long gone. Men uppenbarligen behövs den inte heller. I hallen möttes jag av detta. Toadörren är låst. Och uppebarligen är jag på utsidan. På insidan en tvååring som inte planerade att borsta tänderna. (utan snarare mäta hur mycket toapapper det ryms på en rulle visade det sig sen. Smart drag att låsa dörren för att hinna göra hyssen..) Skulle lägga den sovande Lilla S i förmiddags. Men sängen var upptagen. På frågan "hur sjutton kom du dit??" var svaret: Hämma pallen (=hämtade badrumspallen) kättrade (=klättrade) och oppade (=hoppade) Lilla O hämtade alltså badrumspallen. Klättrade upp på vår säng. Och Hoppade till Lilla S spjälsäng. HOPPADE. Ja alla vet ju att spjälsängar är som gjorda för att den ska komma 15 kg flygande och landa i den. Förvisso tur att han landade i men en jädra tur den höll. Var skulle Lilla S annars sova?  Och varför åker vi ens till ba…

Det där med att ladda in energi

Jag startade helgen, eller iaf lördagen med att skapa energi tillsammans med en fin vän.
Varmbadhuset i stan. Brunch på landbron. Promenad i solen.

Inget märkvärdigt. Men kändes så otroligt lyxigt.
För tydligen tar jag sällan paus från måstena.  Laddar mer ur energi än in.
Och vet du. Måstena var kvar även efteråt. Och ingen har farit illa för att det inte blev gjort precis då. Det är dessutom fortfarande kvar.
För jag började göra annat istället. 
Tänk på att det är viktigt att få in mer energi än du lämnar ut. Och ibland måste du själv skapa de tillfällena. Andra fixar det inte åt dig.

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit.
För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat igenom mina gamla dagböcker kan jag konstatera …