För någon vecka sedan bröt Lilla S armen. Eller ja han har fått en "grön kvist"-fraktur. Ni vet när man tar en lång mjuk pinne och böjer väldigt mycket. Den går inte av men blir väldigt böjd. Tydligen kan man göra så med små barns skelett. Ja alltså vi gjorde ju inte det med hans arm så klart.
Han fixade det här alldeles själv. Genom att "hoppa från ett litet hus". På dagis. Jahapp. Det är ju ändå den naturliga saken att göra. Om man heter Madicken. Och har ett paraply i handen. Sixten hade inte ens ett paraply. Vilket kanske iofs var en himla tur...
För att vara riktigt säker på att skaffa sig ett gips gjorde han sen ytterligare en vurpa inne på dagis en timme senare. Sen var det fix och färdigt.
På sjukhuset skulle det röntgas. Vilket han inte ville. Men den pedagogiska mamman hade tagit med sig lite mut-ivation from Marabou. Och vips fanns det finfina bilder.
Efter kom en stressad läkare. Med håret spretandes på alla håll. Famnen full av papper och glasögonen på snedden. Stressat pep han till
-"Vi ska verkligen snart ta in honom. Har han väldigt ont i nacken?"
-"Eh nej..Det tror jag faktiskt inte att han har..."
-"Inte? Han har väl inte fått några tabletter nu??"
-"Eh. nej.. Han har inte ont i nacken ändå. Men mest för att det är armen som är bruten"
-"Armen? Ojdå..."
Läkaren krafsar frenetiskt bland sina papper och går vidare till tanten bredvid i väntrummet.
-"Ta tar vi dig istället. Hur är det med armbågen?"
-"Armbågen mår bra. Jag har brutit handen. Och killen med nacksmärtor har ni redan tagit in"
Jag tror att läkaren antingen gick hem eller drack den starkaste koppen kaffe man kan uppbringa på ett sjukhus. Det var ju ändå måndag. Och troligen inte hans bästa dag på jobbet. Hoppas jag.
Jag hoppas också att de hade koll på killen med nacken så han inte kom därifrån med gipsat ben eller så.
Lilla S kom iallafall ut med ett gips. På rätt hand. Och en nalle i den andra. För när sköterskan sa att Lilla S var för stor för nallar började underläppen vibrera. Så nalle fick det bli.
Han förkunnade också att han inte tänkte visa det för någon. Och inte gå på dagis förrän det var borttaget. Den pedagogiska mamman sa att det blev inget med det. Dagis it is. Och underläppen började vibrera igen.
Nu har veckorna passerat. Och gipset klippts bort. Så nu drar vi till fjällen och ser vem som kommer hem med gips denna gången.
Spänning i vardagen!
Han fixade det här alldeles själv. Genom att "hoppa från ett litet hus". På dagis. Jahapp. Det är ju ändå den naturliga saken att göra. Om man heter Madicken. Och har ett paraply i handen. Sixten hade inte ens ett paraply. Vilket kanske iofs var en himla tur...
För att vara riktigt säker på att skaffa sig ett gips gjorde han sen ytterligare en vurpa inne på dagis en timme senare. Sen var det fix och färdigt.
På sjukhuset skulle det röntgas. Vilket han inte ville. Men den pedagogiska mamman hade tagit med sig lite mut-ivation from Marabou. Och vips fanns det finfina bilder.
Efter kom en stressad läkare. Med håret spretandes på alla håll. Famnen full av papper och glasögonen på snedden. Stressat pep han till
-"Vi ska verkligen snart ta in honom. Har han väldigt ont i nacken?"
-"Eh nej..Det tror jag faktiskt inte att han har..."
-"Inte? Han har väl inte fått några tabletter nu??"
-"Eh. nej.. Han har inte ont i nacken ändå. Men mest för att det är armen som är bruten"
-"Armen? Ojdå..."
Läkaren krafsar frenetiskt bland sina papper och går vidare till tanten bredvid i väntrummet.
-"Ta tar vi dig istället. Hur är det med armbågen?"
-"Armbågen mår bra. Jag har brutit handen. Och killen med nacksmärtor har ni redan tagit in"
Jag tror att läkaren antingen gick hem eller drack den starkaste koppen kaffe man kan uppbringa på ett sjukhus. Det var ju ändå måndag. Och troligen inte hans bästa dag på jobbet. Hoppas jag.
Jag hoppas också att de hade koll på killen med nacken så han inte kom därifrån med gipsat ben eller så.
Lilla S kom iallafall ut med ett gips. På rätt hand. Och en nalle i den andra. För när sköterskan sa att Lilla S var för stor för nallar började underläppen vibrera. Så nalle fick det bli.
Han förkunnade också att han inte tänkte visa det för någon. Och inte gå på dagis förrän det var borttaget. Den pedagogiska mamman sa att det blev inget med det. Dagis it is. Och underläppen började vibrera igen.
Nu har veckorna passerat. Och gipset klippts bort. Så nu drar vi till fjällen och ser vem som kommer hem med gips denna gången.
Spänning i vardagen!
Kommentarer
Skicka en kommentar