Fortsätt till huvudinnehåll

Det där med att ha en intensiv vecka

Det har varit en tuff vecka.
Tittar man här kan man lätt tro att jag förvsunnit från jordens yta.
Började veckan men tre dagar i Sthlm. På "speechtraining"
Otroligt bra och givande utbildning i kommunikation och presentationsteknik.
Som dock gjorde att hjärnan var helt slut på kvällarna. 
Det enda som kunde tas in då var julskyltning på NK.
Fantastisk som varje år.
Och god mat.
Det gäller liksom att passa på när man är i storstan.
Ett besök på Koh Pangang på söder. Klassiskt.
Ett besök på Shanti. Också på söder. Inte så klassiskt. Iaf inte för mig som aldrig äter indiskt.
Men jag dör så gott det var! 
Dit går jag definitivt fler gånger.
Är ni i Stockholm så ta en vända förbi NK.
Har ni barn med er så kan ni nog stå utanför och frysa och titta på allt som rör sig i några timmar,
Stockholm var för övrigt fullt med älgar. STORA älgar. 
Jag förstår inte riktigt grejen.
Men det är ju annorlunda om inte annat.
Resten av veckan har varit fylld med jobb. After work. Glöggmys. 
Först idag har varit lugn.
Lugn har därmed inneburit storhandling i fyra affärer med två halvportioner.
Ensam.
Eller ensam och ensam. Tillsammans med fyra miljoner andra. Ungefär.
Däremot 13 km löpning. Alldeles lonesome. På tiden. På alla sätt.
Bakat saffransbullar. Bakat pepparkakscupcakes. Gjort lime-snöbollar. Kokt knäck. 
Tagit en massa kort. Beställt julkort.
Beställt ett gäng julklappar.
Ändå. Sjukt effektiv dag.
Nu stänger vi den och kör en liknande imorgon.

Kommentarer

  1. Jag som varit så o-pepp på Sthlm nästa veckan börjar nästan bli lite sugen. Tack för motivationen ;-)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bästa dagistipset!

Lilla O fick nappar med namn redan för ett år sedan när han började på dagis. Världens smartaste!! Det är nog med baciller på dagis ändå, har de namn på napparna minskar iaf risken att de har varandras nappar. Inte lätt för pedagogerna att hålla koll på vilken napp som är vems annars. Nu ska ju inte Lilla S börja dagis riktigt än, men det kändes lika bra att använda napp med namn nu med. Beställde ett gäng från sundanappar.se som hade snabb leverans! (jag har ju en tendens att beställa saker typ dagen efter jag behöver det. ) Och det visade sig vara lika bra det. För Lilla S är en mästare på att spotta ut nappen, ganska långt till och med. Så i högtalarna på Maxi hördes häromdagen: Upphitttat: Sixtens napp! Sedär, tur den var märkt. Annars hade vi nog kunnat köpa högvis med nappar till den ungen. Han såg ganska nöjd ut när den återfanns iaf. :) Lilla S gillar att sova med händerna över ögonen på dagen, och idag lyckades jag fånga honom på bild när han gör det. Så ...

Krama någon lite extra

Alla hjärtans dag. Ja men varför inte? Visst man kan fira alla dagar om året. Men det är väl knappast någon som mår dåligt av en dag då kärlek är i fokus lite extra? Det behöver inte betyda dyra presenter. Men det behöver betyda lite omtanke. På dagis bjöd barnen på egenbakade hjärtkringlor! (blir man inte sjuk nu, blir man aldrig det)  Så gulligt att jag nästan dog sötdöden.  Jag och Lilla O diskuterade vad alla hjärtans dag var. Jag: Det är alla hjärtans dag idag.  Lilla o: va ä dä? Jag: En dag då man ska krama alla man tycker om lite extra. Vem tycker du om som du vill krama? Lilla O: Mass! (=Max. Dagiskompisen) Jag: Någon mer? Lilla O: Märta! (annan dagiskompis) o Anette! (=dagisfröken) Jag: Ingen annan som du tycker om? Lilla O: JO! Mormor! O Farmor! O Göjan (=göran, farmors särbo)!  Jag: Ngn mer kanske? Lilla O: O Mosse (=Moster) O Moffa (=morfar) O Fasse Malin (=faster Malin)  Jag, avbryter uppräkningen: Men kanske någon...

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit. För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat ig...