Fortsätt till huvudinnehåll

Första nyansen av Dublin, med barn

Det var i Dublin vi tog paus från vardagen. 
Hela familjen faktiskt. 
Och Dublin visade sig vara en helt fantastisk stad. 
Långt över våra förväntningar. Vet inte riktigt vad vi hade väntat oss. 
Kanske en grå industristad. Typ. 
Solen sken och irländarna kan vara bland de trevligaste folken jag någonsin har träffat. 
Jag läste innan att Dublin inte var en barnvänlig stad. Jag håller verkligen inte med. 
Till er som funderar på att resa dit, gör det! Det är lagom långt iväg, lagom stort och alla är höga på Guinness och därmed superglada.

Förutom en bildkavalkad. Ska ni får några bra tips. 








Åker man med barn till en storstad är det ganska skönt att bo i lägenhet. 
Vi bodde i en tvåa som låg väldigt centralt. Perfekt.
Och med utsikt över en biltvätt. Till Lilla O:s stora lycka.
Vad finns det då att göra i Dublin för barn?
Äta glass. Det finns massor med riktigt bra glasställen.
Titta på broar. Lyftkranar. Bussar. Spårvagnar. Häst o vagn osv. 
En uppsjö med mer eller mindre märkliga fordon finns i staden.
I Stephen Green, en central park, finns en stor fantastisk lekplats med klätterställning för olika åldrar.
Bredvid ligger också Grafton street. En av shoppinggatorna. Kan ju vara bra att känna till..
(och ja, shoppingen var väldigt bra! Ändå köpte jag i princip bara barnkläder. Men billigt som tusan!)
Dublin Zoo. En jättefin, välskött och fräsch djurpark inne i Dublin. Tipset är att gå dit när de öppnar, för Dublinarna verkar inte vakna förrän på eftermiddagen, då det var lååång kö.
De flesta restauranger gillade barn. Det fanns tex alltid riktigt bra barnmenyer.
Två av ställena var så förutseende att barnen vid målarböcker och kritor.
Därmed var middagen räddad. Serverar man dessutom god mat. 
Då går man rakt ini småbarnsmammans hjärta.
Tips på såna smarta ställen är: Elephant and Castle och The Church (som är en gammal kyrka, väldans coolt)  
Väldigt god mat fick vi även på The Italian Corner. Dock utan målarbok :)
Och Half moon hade de godaste crepesen jag ätit!
På Keoghs kan ni fika på en muffins och scones i miljarder smaker. Mycket billgare än en personsfikan hemma.

En stad jag faktiskt vill återvända till. 

Kommer ett inlägg imorgon eller så, med lite bilder jag bara måste visa därifrån.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bästa dagistipset!

Lilla O fick nappar med namn redan för ett år sedan när han började på dagis. Världens smartaste!! Det är nog med baciller på dagis ändå, har de namn på napparna minskar iaf risken att de har varandras nappar. Inte lätt för pedagogerna att hålla koll på vilken napp som är vems annars. Nu ska ju inte Lilla S börja dagis riktigt än, men det kändes lika bra att använda napp med namn nu med. Beställde ett gäng från sundanappar.se som hade snabb leverans! (jag har ju en tendens att beställa saker typ dagen efter jag behöver det. ) Och det visade sig vara lika bra det. För Lilla S är en mästare på att spotta ut nappen, ganska långt till och med. Så i högtalarna på Maxi hördes häromdagen: Upphitttat: Sixtens napp! Sedär, tur den var märkt. Annars hade vi nog kunnat köpa högvis med nappar till den ungen. Han såg ganska nöjd ut när den återfanns iaf. :) Lilla S gillar att sova med händerna över ögonen på dagen, och idag lyckades jag fånga honom på bild när han gör det. Så ...

Krama någon lite extra

Alla hjärtans dag. Ja men varför inte? Visst man kan fira alla dagar om året. Men det är väl knappast någon som mår dåligt av en dag då kärlek är i fokus lite extra? Det behöver inte betyda dyra presenter. Men det behöver betyda lite omtanke. På dagis bjöd barnen på egenbakade hjärtkringlor! (blir man inte sjuk nu, blir man aldrig det)  Så gulligt att jag nästan dog sötdöden.  Jag och Lilla O diskuterade vad alla hjärtans dag var. Jag: Det är alla hjärtans dag idag.  Lilla o: va ä dä? Jag: En dag då man ska krama alla man tycker om lite extra. Vem tycker du om som du vill krama? Lilla O: Mass! (=Max. Dagiskompisen) Jag: Någon mer? Lilla O: Märta! (annan dagiskompis) o Anette! (=dagisfröken) Jag: Ingen annan som du tycker om? Lilla O: JO! Mormor! O Farmor! O Göjan (=göran, farmors särbo)!  Jag: Ngn mer kanske? Lilla O: O Mosse (=Moster) O Moffa (=morfar) O Fasse Malin (=faster Malin)  Jag, avbryter uppräkningen: Men kanske någon...

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit. För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat ig...