Fortsätt till huvudinnehåll

På medaljplats

Oj, vad mycket mail och sms jag fått angående min krönika! 
Och folk på stan som kommit fram och sagt att de gillar den och skrattade högt när de läste. 
Vilken självförtroende-boost! :)
För övrigt kör vi VM i snor och hosta. 
Jag leder. Tätt följd av lilla S. Med lilla O på tredje plats. 
Och den där jäkla mannen. 
Han är frisk han. 
Var är rättvisan här i världen? 
Det räcker väl med att han får äta varm lunch i fred varje dag! Hrmpf!
Vi kan väl säga att det är rätt vecka för test av matkasse från Veckansmiddag
För att tänka ut maträtter med hjärnan full av snor. 
Det är minsann inte så lätt. 
Låt mig därför presentera.
Tant Doris kyckling
Jag skrattade högt åt namnet.
För visst är det tandoorikryddad kyckling. 
Med en gurkmix som var sjukt god. Hade kunnat äta bara den.
Hela familjen älskade maten. 
Båda barnen gillade, till föräldrarnas förvåning, alltihop.

Supersnabb currypasta
Mannen var lyrisk.
Lilla O åt bara spagetti.
Lilla S åt bara sås.
De kan ju dela på maten iaf, smidigt.
Jag var inte övertygad. Men troligen mest pga snoret.
Måste dock erkänna att den ekologiska pastan som följde med var bra mycket godare än den jag brukar köpa.

Nu ska jag äta popcorn. Även om det mest smakar frigolit.
Och dricka påskmust.

Kommentarer

  1. Recept på tantens kyckling kanske:)

    /anna

    SvaraRadera
  2. Det blir snart till att gömma sig bakom stora svarta solglasögon när du visar dig ute. Krönikan är verkligen jättebra och jag tror du gör en stor samhällstjänst genom att vara så ärlig med småbarnslivet. Fler borde erkänna att det är rätt pestigt emellanåt och sluta låtsas för sig själv och andra. Kanske du har satt igång en trend nu, att faktiskt kunna prata om det jobbiga också. Kram Sanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja tänk om man kunde bidra på det hållet. Så att människor kunde sluta hålla en fasad. Det hade varit något! :)
      Tack för berömmen, glad jag blir :)
      Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bästa dagistipset!

Lilla O fick nappar med namn redan för ett år sedan när han började på dagis. Världens smartaste!! Det är nog med baciller på dagis ändå, har de namn på napparna minskar iaf risken att de har varandras nappar. Inte lätt för pedagogerna att hålla koll på vilken napp som är vems annars. Nu ska ju inte Lilla S börja dagis riktigt än, men det kändes lika bra att använda napp med namn nu med. Beställde ett gäng från sundanappar.se som hade snabb leverans! (jag har ju en tendens att beställa saker typ dagen efter jag behöver det. ) Och det visade sig vara lika bra det. För Lilla S är en mästare på att spotta ut nappen, ganska långt till och med. Så i högtalarna på Maxi hördes häromdagen: Upphitttat: Sixtens napp! Sedär, tur den var märkt. Annars hade vi nog kunnat köpa högvis med nappar till den ungen. Han såg ganska nöjd ut när den återfanns iaf. :) Lilla S gillar att sova med händerna över ögonen på dagen, och idag lyckades jag fånga honom på bild när han gör det. Så ...

Krama någon lite extra

Alla hjärtans dag. Ja men varför inte? Visst man kan fira alla dagar om året. Men det är väl knappast någon som mår dåligt av en dag då kärlek är i fokus lite extra? Det behöver inte betyda dyra presenter. Men det behöver betyda lite omtanke. På dagis bjöd barnen på egenbakade hjärtkringlor! (blir man inte sjuk nu, blir man aldrig det)  Så gulligt att jag nästan dog sötdöden.  Jag och Lilla O diskuterade vad alla hjärtans dag var. Jag: Det är alla hjärtans dag idag.  Lilla o: va ä dä? Jag: En dag då man ska krama alla man tycker om lite extra. Vem tycker du om som du vill krama? Lilla O: Mass! (=Max. Dagiskompisen) Jag: Någon mer? Lilla O: Märta! (annan dagiskompis) o Anette! (=dagisfröken) Jag: Ingen annan som du tycker om? Lilla O: JO! Mormor! O Farmor! O Göjan (=göran, farmors särbo)!  Jag: Ngn mer kanske? Lilla O: O Mosse (=Moster) O Moffa (=morfar) O Fasse Malin (=faster Malin)  Jag, avbryter uppräkningen: Men kanske någon...

Det där med att våga berätta

Så var det då dags för lite allvar. Dags att berätta. Och att sluta skämmas. För saker som har varit. De har just varit. För ett antal år sedan var mitt liv aningens annorlunda. Så klart. Jag pluggade till elektroingenjör på högskolan. Jag var sambo. Jag hade massor med vänner. och jag hade ganska roligt. Minsann. Men. Jag mådde skit. Och det fanns inte en anledning till varför jag gjorde det. Det fanns kanske 100. Större och mindre. Allvarliga och fjantiga. Men skit det mådde jag. Och jag la all min fokus på mat. Eller snarare att inte äta.  Och att inte äta gjorde jag bra. Nu vill man gärna kategorisera in detta i något sjukdomsfack. Vilket jag själv har lite svårt att göra. Men vi kan sammanfatta det i ätstörning. Det räcker bra där liksom. Då vill folk. Av någon anledning alltid veta vad man vägde. För tydligen är det så man bedömer om någon har en ätstörning. Jag vägde 46 kg som minst. Jag trodde det var 52 men efter att idag letat ig...