Det går bra nu...

Idag skulle O inte till dagis. "näÄä me dagis" (=nej jag ska inte gå till dagis). 

Jag: nähä, då får mamma och S gå själva. (O tittar på mamma som om hon var helt galen. Vilket man kan förstå...vet inte helt hur jag tänkte i det uttalandet)

Som tur var ändrade O sig och ville gå. 

Men ville INTE ta på sig överdragsbyxorna. Bara stövlarna. Och självklart själv. Och självklart på fel fot (varför gör de alltid det?)

Efter lite tjat så var jacka på, mössa på, och stövlarna. Vi kom överens om att byxorna fick åka i vagnen  och vantarna med. Klockan är nu 8.55 och vi har 1 km till dagis...

När jag tar fram vagnen inser jag att pappan igår hade med ett paket blöjor och regnbyxor till dagis, och *surprise* även det med sig hem. Alltså fick inte riktigt allt plats i vagnen. Men vad gjorde det. O skulle INTE åka vagn. Han skulle gå. SJÄLV. Viktigt.

950 meter senare i duggregn gick han med på att åka vagn. 

Barnet kom iaf i tid till fruktstunden. Och mamman dog sötdöden över lapparna som var uppsatta från igår där O och kompisen tillsammans leker och har byggt en traktor med släp (för er som inte har barn kan jag meddela att tvååringar oftast leker vid sidan om varandra, och oftast själ varandras grejor. Men ibland lyckas de samsas)

S och jag gick sedan hem, i ösregn istället för det lätta duggregnet. Givetvis utan regnskydd till vagnen för dels glömde vi det och dels fick det inte plats.

Väl hemma inser jag att jag lagt husnycklarna på Os hylla på dagis... Hela vägen dit och hem funderar jag på hur jag ska vrida på det så att detta kan bli mannens fel. Inte riktigt kommit på det ännu.

Nu är bara frågan, hur mycket måste klockan vara innan jag får äta upp resterna efter gårdagens hallonpaj?